Sammanslagningen mellan IF Sundsvall Hockey och Timrå IK är en av de mest dramatiska händelserna i Timrås ishockeyhistoria.
Historieskrivningen i ”Timrå IK – en klassiker” tar slut i och med fusionen så nedanstående är baserat på statistik (källa Jonas Sahlander), tabeller (källa Anders Pemer ), enstaka sparade tidningsklipp men framförallt det egna minnet. Nedanstående text är alltså inte på något vis Timrå IK:s åsikter utan enbart en subjektiv redogörelse av skeendet från en person som var väldigt långt från händelsernas centrum. Eventuella fel och osakligheter är helt och hållet mina egna och får mer än gärna påpekas i gästboken eller med ett mail. /Mattias Johansson
1990/91
Datumet var den 26:e april 1990 då Sundsvall Hockey och Timrå IK gemensamt kallade till presskonferens i Tonhallen i Sundsvall. Så gott som alla spelare i de båda lagens trupper var samlade i lokalen och medias representanter fick ta del av nyheten att de båda lagen gick ihop i en gemensam satsning mot elitserien! Namnet på satsningen blev IF Sundsvall/Timrå Hockey. Därtill skapades farmarlaget Tunadal.
Förutsättningarna var följande:
Båda lagen hade miljonskulder.
Det stod ganska klart att ingen av föreningarna var i närheten av att kunna avancera till högsta serien inom överskådlig framtid.
Det var tufft på sponsormarknaden vilket gjorde det svårt att få loss pengar till nyförvärv.
Genom att satsa på ETT lag skulle alla krafter förenas mot det hägrande målet. Dels kunde man göra besparingar och koncentrera alla sponsorpengar på ett lag. De senaste åren hade även mycket energi lagts på att uppvakta varandras spelare och de nyförvärv som respektive klubb hämtade utifrån hade ofta konkurrerande bud från grannklubben vilket drev upp lönerna.
Hockeyn i distriktet skulle få en välbehövlig nytändning.
En faktor som eventuellt också spelade in var att Heffners/Ortviken kvalificerat sig för ettan även de. Nu var det därmed tre lag i distriktet som skulle dela på spelare, sponsorer och publik.
Sundsvall/Timrå skulle tränas av de båda A-lagstränarna från fusionsklubbarna gemensamt, det vill säga Ulf Weinstock och Sune Bergman. Spelartruppen bestod av lika många spelare från båda klubbarna. Peter Smedberg, Christer Jensen, Antonin Planovsky, Hans Östling, Peter Fasth, Stefan Byström, Mats Ahltin, Per Viklund, Tomas Eriksson och målvakten Mikael ”Fisken” Näslund kom från Sundsvall. Jocke Nilsson, Ove Öström, Thomas Åhman, Jerk Högström, Roland Westin, Fredrik Lundström, Morgan Andersen, Patrik Hållander, Hasse Nordlander Jens Sigurdsson och Stefan Sohlin var Timrås bidrag. Fusionen presenterade även de två nyförvärven Stefan Lindqvist och Anders Vikberg varav Linkan tidigare representerat Sundsvall och Vikberg kom från Timrå. Fifty fifty på alla sätt med andra ord.
Båda klubbarna höll årsmöten som efter vissa diskussioner biföll sammanslagningen med acklamation. Den 22/5 bytte därmed formellt föreningen Timrå IK namn till IF Sundsvall/Timrå Hockey. Styrelsen var jämnt fördelad med lika många ledamöter från Timrå som Sundsvall och en representant för näringslivet, SCA:s Frank Carrick. Ordförande blev Peter Wide som ett par år tidigare varit ordförande i Sundsvall Hockey. Sundsvall/Timrås klubbfärger blev röd/blå/vit. S/T skulle spela i den större ishallen i Timrå medan Tunadal spelade i Gärdehallen och hade klubbfärgerna gul/blå/vit. På ungdomssidan satsade man på ett gemensamt A-juniorlag. Verksamheten för de yngre åldrarna bedrevs inom de ”gamla” ramarna på två håll i Timrå Ungdom och Sundsvall Ungdom.
Då Skellefteå ramlat ur elitserien och ersatts av Malmö blev det ett lag för mycket i den norra ettan. Ett av de tre lagen från Medelpad skulle därför spela i den östra serien. Först placerades Heffners i Östra men det möttes med protester då det ansågs att S/T inte skulle få spela i samma serie som farmarlaget Tunadal. Då Tunadal fick överta platsen i Östra blev det sista droppen för Heffners som då skulle få dyrare resor. Redan tidigare hade man anat att det skulle bli mycket tufft både ekonomiskt och sportsligt i näst högsta serien men fusionen och flytten till norra blev droppen. Heffners drog sig ur. HOIF hämtade sig sedan aldrig utan dalade neråt i tabellen. Några år senare lades hela hockeysektionen ner.
Resultatet blev att Tunadal och S/T fick möta varandra i alla fall. Premiäromgången mot Husum lockade tusen ganska konfunderade åskådare . Ett par omgångar in i serien var det dags för det första derbyt som utspelade sig i Timrå Isstadion. Knappt tvåtusen åskådare mötte upp men någon derbystämning på läktaren vägrade infinna sig. På isen gick det dock ganska hett till då de ”ratade” spelarna i Tunadal gav allt.
Sportsligt blev det aldrig någon succé. Skellefteå HC kunde tillsammans med Björklöven rycka till sig de två översta platserna med ganska god marginal ner till trean S/T. Den enda riktiga succén var en seger med 6-1 på bortaplan mot Löven. Det räckte dock inte till för att rädda den sportsliga äran. Lösningen blev att Sune Bergman sparkades som tränare och Ulf Weinstock ensamt fick ha huvudansvaret. Han ledde laget till en andraplats i fortsättningsserien och play off mot Väsby där Stockholmarna dock vann i två raka.
I grundserien var publiktillströmningen ganska god med 3000 åskådare mot Skellefteå som topp. I fortsättningsserien spelades dock många matcher med publiksiffror med några få hundra personer och Isstadions läktare var ödsliga. Styrelsen för S/T röstade med siffrorna 5-4 för att laget skulle spela i den mindre Gärdehallen istället för i Timrå men då blev det bråk! Timrålägret menade att en förutsättning för fusionen varit att laget skulle spela i Timrå. En kanske avgörande faktor blev att Timrå Kommun hotade att dra in sin kommunala borgen för ett lån till föreningen om spelplatsen ändrades. Styrelsen gav med sig men den spricka mellan parterna som man försökt bortse från framstod väldigt tydligt. Ordförande Wide flyttade från stan på grund av jobbet. När man summerade säsongen pekade de flesta mungipor nedåt över utfallet. Sportsligt hade man haft stora visioner redan första året som inte infriats. Ekonomin var på väg att bli katastrofal då kostnaderna inte alls motsvarades av intäkterna.
Peter Smedberg vann både lagets poängliga och utvisningsliga med 22 mål, 38 assist och 40 minuter i busbåset. Jocke Nilsson var tvåa i poängligan med 28 mål, 22 passningar och var lagets snällaste med bara 4 utvisningsminuter. Ove Öström kom trea med 24 mål och 21 assist.
Sundsvall Timrå Hockey 1991-1992
1991/92
Inför nästa säsong tog Tommy Andersson över ordförandeklubban. Han hade lämnat hockeyn ett par år tidigare efter en lång spelarkarriär som börjat i Timrå och en tränarkarriär som avslutats med ett inhopp i Timrå men framförallt inkluderat flera framgångsrika säsonger i Sundsvall. Han fick se rejäla omstuvningar i spelartruppen. Från Brynäs hämtades Tomas Ölund som tidigare gjort ett par säsonger med Sundsvall. Weinstock lockade upp store backen Niclas Sjögren från Mölndal. De båda utlänningarna Morgan Andersen och Tony Planovski lämnade laget men istället hämtades Sovjetiske före detta landslagsbacken Andrei Chistjakov. Ett tungt avbräck var att backen Jerk Högström lockades till elitserien och Frölunda. Jens Sigurdsson flyttade till Hammarby. Mikael Näslund och Roland Westin varvade ner i Kovland respektive Njurunda. Fredrik Lundström gick i pappa Finns fotspår och provade lyckan i Nybro. Per Wiklund flyttade hem till Antjärn och Hasse Nordlander gick till Heffners.
Från farmarlaget hämtades de förra Timråspelarna Christer Granström, Urban Eriksson, Peter Toresson och Mikael Johansson samt Mikael Lindgren som värvats till Tunadal från division 2-klubben Arvidsjaur året innan. Även den talangfulle förre Timråjunioren Stefan Franzén som bara var 18 år flyttades upp till S/T. Stefan Byström, Peter Fasth och Thomas Åhman gick åt andra hållet och förstärkte Tunadal som även fick ta emot flera juniorspelare från S/T. I båset fick Weinstock assistens av förre Timråbacken Lars-Eje Lindström.
I hård kamp med Björklöven tog S/T hem hela norrettan och gick till allsvenskan! Två förluster och en oavgjord, i övrigt idel segrar. Man var obesegrade hemma i Isstadion med storsegrar som 13-1 mot Teg och 15-1 mot Vännäs. Samma Vännäs vann hemma mot S/T med 3-2, seriens märkligaste resultat…
Pubiksiffrorna var inte lika katastrofala som avslutningen av föregående säsong. När Allsvenskan drog igång var hockeytemperaturen högre än på mycket länge i distriktet. Kanske var ändå något stort på gång att ske i distriktet i och med fusionen? Hemmapremiären mot hårdsatsande Rögle lockade över 5000 åskådare som såg S/T sensationellt klara oavgjort efter en stormatch av tvåmålsskytten Jocke Nilsson. Fortsättningen blev ömsom vin, ömsom vatten och inför seriespurten såg S/T ut att landa någonstans i mitten av tabellen. På hemmaplan var laget starkt men borta blev det bara en seger mot Löven i hela serien.
Med fyra omgångar kvar räckte det med en enda poäng för att säkra en play off plats. Uppsala AIS var klar jumbo sedan länge och Hammarby och Troja var på behörigt avstånd i tabellen. Då kom ett märkligt ras. Först förlorades hemmamatchen mot Elitserielaget Södertälje med 3-2 efter att S/T fått en kvittering i slutsekunderna bortdömd av domare Grundström. S/T förlorade därefter helt oväntat mot Uppsala borta, ett lag som var ett av de sämsta allsvenska lagen genom tiderna med bara en seger i övrigt. I en avgörande match krossade så ett ganska anonymt Hammarby S/T med 6-0 i Timrå. Sista omgången mötte S/T seriesegrarna Rögle borta och var chanslösa. Chocken var stor, trots det gynnsamma läget blev laget näst sist och missade play off!
Bakom kulisserna fanns kanske förklaringarna. Rykten spreds om att ekonomin försämrats ytterligare. Inför den viktiga spurten skulle inte lönerna ha betalats ut vilket i så fall naturligtvis hade stört spelarna. Dessutom hade klyftan mellan Sundsvall och Timrå-lägren i ledarkåren växt. Tunadal hade hamnat i den så hett eftertraktade östra serien men gjorde en mycket blek säsong och blev degraderade till division 2. Molnen hopade sig.
Det som var positivt var att man visat att man åter kunde konkurrera sportsligt med de bästa lagen under elitserien. Det fanns även en hel del talanger på orten vilket lovade gott för framtiden. En kille som gjorde sina första A-lagsbyten i allsvenskan var för övrigt en 17-årig Fredrik Modin som även hann med ett mål. Årets store lille spelare var Jocke Nilsson som vann interna skytteligan med 24 mål och 30 assist, naturligtvis följd av Peter Smedberg med 20 mål och 25 assist. Smedberg elak såklart, 66 utvisningsminuter mäktade hann med. Tomas Ölund svarade för 42 poäng och Micke Johansson för 41. Bland juniorer som fick sitta på bänken fanns blivande A-lagsspelare som Andreas Öhgren och Niklas Dyrén. Junioren Daniel Olsson, Tommy Anderssons son, togs ut i pojklandslaget.
Tunadal Hockey 1991-92
1992/93
Inför säsongen var det inte aktuellt med några spektakulära nyförvärv. Spelarbudgeten ströps rejält och anpassades till de stora skulderna och en nedåtvändande ekonomisk konjunktur. Det tyngsta nya namnet var att Magnus Wallin kom från Tunadal. Övriga nya namn i truppen var unga och okända Timråkillar som Markus Sjöberg från farmarlaget och juniorlagets Fredrik Cedervall, Henrik Holmvall, Henrik Hammarström och Fredrik Jensen.
Trots nedskärningarna var spelarförlusterna inte så svåra. Supportrarna var exempelvis tacksamma för att backen Christer Granström stannade i laget, han var länge högaktuell för Luleå. Anfallaren Mikael Lindgren flyttade hem till Arvidsjaur efter att inte ha gjort ett enda mål föregående säsong. Ljuslockige Roger Olsson övergick till division 2-spel. Peter Toresson tröttnade på rollen som andremålvakt bakom Sohlin och lockades till Antjärn. I stort sett var det samma namn i matchprogrammet som föregående år förutom att Ulf Weinstock tackade för sig och flyttade till hårdsatsande division 2-laget Västervik. Han ersattes av finske Juhanni Tamminen som fick Magnus Billman till hjälp.
Mest dramatik i såpoperan Sundvall/Timrå var det som vanligt utanför rinken. Flera gamla Sundsvallsledare tyckte att det var att föredra att stå på egna ben igen. Tunadal skulle ombildas tillbaka till Sundsvall Hockey. Så skedde också, med Sundsvall/Timrås goda minne. Ett lag med namnet IF Sundsvall Hockey kom alltså till spel i division 2 Norra B. Segslitna förhandlingar pågick dock om hur man skulle klippa banden mellan Sundsvall/Timrå Hockey och Sundsvall Hockey. Det som stöttes och blöttes var framför allt hur de stora skulderna skulle fördelas mellan ”utbrytaren” Sundsvall Hockey och ”restföreningen” S/T. En annan viktig fråga var vilka som egentligen hade rätten till olika spelare. Detta var ju före Bosmandomens tid och även övergångar mellan lag i lägre divisioner kunde generera pengar. Situationen var ju mycket komplicerade med spelare med olika bakgrund som gått fram och tillbaka mellan A-lag, juniorer och farmarlaget. Till slut kom man till lösningar som båda parter accepterade och fusionen var över. Sundsvall Hockey fick med sig den mindre delen av skulderna och klarade sig hyfsat ekonomiskt men hade det svårare med det sportsliga, Kovlands IF blev den säsongen bästa laget i Gärdehallen.
Vad fanns kvar i Timrå då? Jo en förening vid namn Sundsvall/Timrå Hockey, med ett A-lag och A-juniorer med samma namn och pojklagshockey under namnet Timrå ungdom. Dessutom en oerhört tung skuldbörda. Styrelsen kom att ledas av en i sammanhanget ny förmåga vid namn Jan Söderström, surströmmingssaltare från Tynderö. Trots att Sundsvallsdelen var borta beslutade man att inte byta namn på representationslaget eftersom ”Sponsorerna” föredrog att laget kallades Sundsvall/Timrå.
Allsvenskan missades efter en fjärdeplats bakom Boden, Björklöven och Skellefteå. Återigen var det svaga insatser på bortaplan som fällde laget. Exempelvis förlorade S/T med 7-0 borta mot Skellefteå men besegrade samma lag hemma med 6-1… Fortsättningsserien gick det bättre och Sundsvall/Timrå vann 13 av 14 matcher och seglade in i play off med gott själförtroende. I play off 1 ställdes laget mot Gotlands största ishockeystoltheter efter bröderna Loob, Roma IF. Två uddamålssegrar räckte till play off 2 mot allsvenska Mora. En storseger med 8-2 på bortaplan höjde hockeytemperaturen men i returen vann MIK med uddamålet. Avgörande matchen på bortaplan tog Mora hem med 5-3 och det var färdigspelat för S/T.
1993/94
Nu var vargavintern kommen. I Timrå Isstadion fick man blanda bark i sportdrycken. Saneringsarbetet för att få bort skulderna fick gå före det mesta. Spelarlönerna kapades ännu mer och många av de mer namnkunniga rörde på sig utan att ersättas av etablerade namn. Peter Smedberg gick till moderklubben Kovland. Patrik Hållander och Anders Vikberg varvade båda ner i Bergeforsen. Magnus Wallin lockades till Malmölaget Pantern och Tomas Ölund hamnade i Team Gävle. Andrei Chistjakov flyttade till Norge och Stefan Franzén till USA. Ulf Weinstock lockade både Niclas Sjögren och Stefan Sohlin till sitt Västervik. Henrik Hammarström lånades ut till Piteå.
Målvaktsprofil: Stefan Sohlin
Målvaktsprofil: Peter ”Tore” Toresson
Peter Toresson återvände till moderklubben för ytterligare en målvaktssejour. I övrigt satsade man dels på egna unga spelare som Pär Edin, Johan Larsson och Christoffer Landin, dels på talanger utifrån. Från MoDo hämtades backen Mikael Tjälldén och anfallaren Mikael Pettersson. Från Njurunda lockades Fredrik Modins lika storvuxne bror Anders. Den mest meriterade utespelaren var Timråsonen Patrik Ulin som gått ishockeygymnasium i Västerås och förutom JSM-guld och J-landskamper hade en del elitseriematcher i ryggen. Dessa spelare leddes av MoDo-profilen Ulf Thors vars lön betalades av en hemlig sponsor, ”Mr X”.
När serien drog igång fanns vissa förhoppningar om att det unga laget kanske skulle kunna hänga med i toppen eftersom ständiga seriefavoriterna Björklöven gått upp i elitserien. Med tiden stod det klart att grabbarna inte riktigt räckte till och S/T slutade på en fjärdeplats efter Boden, Kiruna och Skellefteå. Boden hade ett storlag som bara var ett mål från elitserien när Kvalserien avgjordes.
Bakom de fyra topplagen var motståndet i norrettan tämligen skralt. CRIF, Piteå, Husum, Östersund med Vladimir Krutov i laget, Antjärn och Vännäs kund alla hållas kort och S/T klarade en play offplats bakom Skellefteå. Publiksnittet i fortsättningsserien var 406 åskådare, det lägsta uppmätta som det finns uppgifter om, det vill säga sedan 1955. Play off tog slut irekt mot Hammarby som vann ganska enkelt i två raka. Jocke Nilsson vann som så många gånger poängligan med 37 poäng före Ove Öström med 33 och JVM-stjärnan Fredrik ”Coma” Modin på 33.
1994/95
Den ekonomiska saneringen hade burit frukt. Skuldryggsäcken hade bantas bort tack vare styrelsens och alla ledares hårda arbete, välvilliga sponsorer och ett rejält sparprogram. För första gången i mannaminne var inte kniven på strupen, föreningens långsiktiga överlevnad var inte omedelbart hotad. Lika positivt var att kommunen byggt om ishallen. Från att ha haft ungefär samma standard sedan den invigdes på 60-talet fräschades Timrå Isstadion upp enormt både för aktiva, kansli och publik. Det började blåsa medvind igen.
Hockeytemperaturen i distriktet hade dessutom höjts ett par snäpp ytterligare när Lars-Eje Lindström föregående säsong ledde Sundsvall Hockey tillbaka till ettan igen. Själv deklarerade inför erbjudandet att fortsätta leda Sundvall att han var rödvit i själen och planerade istället att träna ungdomslag i Timrå.
Sundsvall Hockeys avancemang ställde namnfrågan på sin spets. Många kunde inte förstå laget som spelade i Timrå Isstadion och till mer än hälften bestod av spelare med Timrå IK som moderklubb inte bytte tillbaka till det gamla namnet Timrå IK. När Sundsvall Hockey var tillbaka i serien verkade det konstigt att heta Sundsvall/Timrå Hockey. Lösningen överraskade många. Man valde att byta namn men inte till Timrå IK utan till ST Hockey. Återigen var argumentet att klubbledningen sonderat terrängen och kommit fram till att sponsorerna föredrog namnet ST framför TIK.
För första gången sedan den allsvenska säsongen kunde föreningen värva etablerade spelare utifrån igen. Från Finland hämtades Juha Kuusisari, en energisk sargfighter. Från Elitserien och Björklöven hämtades backen Jörgen Eriksson och från Skellefteå AIK kom Härnösandssonen Kent Nubben Norberg. Henrik Gradin kom från MoDo och Husums duktiga målvakt Anders Näsströms plockades över för att konkurrera med ”Tore” om målvaktsspaden. Några riktiga avbräck noterades också. Putte Ulin återvände till Västmanland för spel med Västerås farmarlag Surahammar och veteranen Micke Johansson varvade ner med Kovland. Tyngst var dock att blivande NHL-proffset och landslagsmannen Fredrik Modin – som så många rödvita före honom – värvades till Brynäs.
Förväntningarna var ganska höga. Serietoppen såg stenhård ut men ST borde kunna vara med och slåss som vanligt. Så blev inte fallet. ST var tidigt avhängda och slutade först på femte plats i grundserien, långt efter topplagen Kiruna och Boden. I fortsättningsserien räckte laget inte heller till. Man försökte lösa situationen genom att sparka Thors och ta in Lars-Eje som huvudansvarig men han kunde inte rädda laget. ST Hockey slutade på en tredjeplats i serien efter Löven och Skellefteå och fick inte spela play off. Det var något helt unikt! Sedan säsongen 1954/55 hade föreningen antingen spelat i högsta serien eller kvalat för att nå den (allsvenskan och/eller play off) varje år! Säsongen 1994/95 var alltså den sämsta på 40 år…
Poängligan detta historiska år vanns av talangen Marcus Sjöberg som skrapade ihop 15 mål och 17 assist. Tvåa kom Micke Pettersson strax före Stefan Lindqvist. Trots debaclet i tabellen andades föreningen optimism. Publiken hade faktiskt mött upp ganska bra i nya fräscha isstadion, föreningen byggdes upp inom alla områden och organisationen stärktes. Dessutom lade styrelsen ett förslag till årsmötet som gick igenom: Namnet Timrå IK skulle tas tillbaka!
En ny satsning mot elitserien började komma igång på allvar…