Framgångar och motgångar

Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg, Eje Lindström, Bert-Ola Nordlander, Åke ”Tåget” Söderberg, Inge Hammarström, Jan-Erik ”Biffen” Nilsson, Håkan Pettersson, Finn Lundström, Bo ”Bulla” Berggren, Mats Näslund, Mattia Pauna, Peter Andersson, Peter ”Pekka” Lindmark (från IFK Kiruna ursprungligen), Tommy Sjödin och många, många fler hockeystorheter har fostrats i Timrå IK.

Timrå IK är en klubb som haft många ansikten under historien. Det började den 11 maj 1928 då Vivstavarvs IK kom till världen, vilken är en föregångare till Timrå IK som blev till 1966. Det var egentligen boxning som var den första idrotten på repertoaren. Några boxningsintresserade ungdomar tog initiativet och 20 medlemmar deltog på det första mötet. Först 1937 i oktober beslutades det om att en hockeysektion skulle bildas. Sektionen tilldelades 250 kronor för att bygga en hockeyplan vid Tallbackens bostadsområde.

Ishockey’n kommer igång
Den första hockeymatchen spelades 1938 den 2 januari. Matchen spelades mot GIF Sundsvall och Vivstavarvs IK vann med 5-4. Den matchen spelades vid kooperativa Caféet och Östrands IF hade sin bana vid Idrottsplatsen. I Medelpadsserien 1937/38 deltog bland andra Mats Näslunds pappa Torsten Näslund, eller ”Tjotten” som han alltid kallats. ”Tjotten” spelade i Vivstavarv och i lokalkonkurrenten Östrands IF spelade Alfonse Dahlin, far till Kjell och Anders Dahlin. Kjell, NHL-proffs i Montreal Canadiens och mångårig elitspelare med Färjestads BK. Anders spelade först i Brynäs och senare i Troja, där han också blev tränare. Men båda startade förstås sina karriärer i Timrå IK.

Östrands IF bildades tre år senare (1931) i samma område och 1942 slogs de båda föreningarna ihop och blev Wifsta/Östrand. 1963 anslöt Fagerviks GF och 1966 så bildades Timrå IK.

Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg
Den störste spelaren på 60- och 70-talet, och kanske den störste spelaren genom tiderna, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg, förtjänar ett eget litet kapitel. Lennart blev stor grabb 1971, spelade 120 landskamper, trots att han tragiskt omkom redan vid 28 års ålder. Han blev svensk mästare med Brynäs 1964, VM-silvermedaljör med Tre Kronor både -69 och -70. I augusti 1963 bjöds han som förste västerlänning till Sovjet, Moskva, för att träna med armélaget CSKA Moskva, under ledning av tränarlegenden Anatolij Tarasov. ”Lill-Strimma” representerade en ny spelartyp, en rörlig teknisk offensiv backtyp, som ryssarna gärna ville lära sig mer av. Inbjudan till Moskva skapade stora rubriker och gav eko i hela hockey-världen. Tvyärr tog sagan om Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg slut alldeles för tidigt. 30 juli 1972 omkom ”Lill-Strimma” i en trafikolycka. På begravningen kom bland andra storheter som redan nämnde Tarasov. I oktober samma år bildades ”Lill-Strimmas” minnesfond. Ett stipendium som 1973 utdelades till bäste back i TV-pucken. Kalle Lilja, Stockholm, var den förste som fick motta priset. De första pengarna som strömmade in till fonden kom från intäkterna i matchen mellan Timrå och Sovjet’s A-landslag.

Ishockeyskolan
Timrå IK blev banbrytare vad gäller starten av ishockeyskola, säsongen 66/67. Verner Persson från Stockholm var den som höll i trådarna. Hockeyskolan blev uppmärksammad i massmedia och många klubbar gjorde studiebesök och tog efter Timrå IK.

Storhetstiden under 70-talet
70/71 kom laget femma i SM-slutspelet, 71/72 trea, 72/73 åtta, 73/74 tvåa och 74/75 trea.

Håkan Pettersson

Silvret 73/74 är det största hittills i klubbens historia. Laget som tog silvret såg ut på följande vis: Bo ”Bulla” Berggren, Finn Lundström, Håkan Pettersson, Åke ”Tåget” Söderberg, Lennart Norberg, Olle Åhman, Ove Larsson, Kent Lindgren, Arne Lundström, Håkan Nygren, Jan Kock, Jan-Erik ”Biffen” Nilsson, Christer Nilsson, Tommy Andersson, Örjan Lindström, Stefan Pettersson, Tord Nänzén, Anders Dahlin, Lage Edin, Örjan Lundberg, Christer Sehlstedt, Kenth Othberg och Tommy Byström. Tränare var Eje Lindström. Flest mål gjordes av Finn Lundström och Håkan Pettersson som båda gjorde 23 mål vardera och trea Bo ”Bulla” Berggren på 20 mål. Juniorlaget vann samma säsong allsvenska juniorserien och A-pojkarna blev trea i pojk-SM.

Publikrekord mot Brynäs IF
Den stora matchen under 70-talet, den som alla kommer ihåg, är den mot Brynäs. Året var 1972 och Timrå hade Brynäs på hemmaplan, det var i SM-slutspelet och matcherna mot Brynäs var alltid något speciellt. Folk från hela Västernorrland hade vallfärdat till Timrå Isstadion. ALLA ville in och det hela slutade med att grindarna sprängdes och efteråt har man uppskattat publiksiffran till drygt 13 000 (ett publikrekord som aldrig kommer att slås!) Timrå vann med 4-3.

Mats Näslund – Klubbens mest meriterade
Säsongen 75/76 gjorde en kille vid namn Mats Näslund sin första säsong i Timrå IK-s A-lag. Tyvärr åkte Timrå IK ur elitserien med dunder och brak denna säsong. Laget skrapade endast ihop 19 poäng och blev klart sist i serien. Detta efter att laget drabbats av spelarflykt. Bo ”Bulla” Berggren hade försvunnit till Jönköping och HV 71, ”Biffen” Nilsson och Kent Lindgren slog sig in på tränaryrket, Lage Edin varvade ner och slutligen den största förlusten Finn Lindström som blev hockey-Sveriges dyraste spelare när han skrev på för Västra Frölunda.

Mats Näslund blev sedan den mest meriterade spelaren i Timrå och Sverige genom historien. Han flyttade till Gävle efter säsongen 77/78 och tog SM-guld med klubben 1980 (ett till med Malmö IF 1991). Sedan blev Mats proffs i klassiska Montreal Canadiens, vars tröja han hade på sig då han under en uppvisningsmatch mellan Sovjet och Tre Kronor var maskot, bara fem år gammal. Säsongen 1985/86 vann han Stanley Cup tillsammans med en annan Timrå-pojk, Kjell Dahlin, och bland andra storbacken Larry Robinsson. Mats har efter det vunnit Europacupen med Malmö IF, VM-guld 1991 i Åbo och 1994 OS-guld i Lillehammer. Det enda som saknas för Näslund är en titel i TV-pucken. Mats avslutade karriären i Boston Bruins säsongen 94/95.

Upp och ner i seriesystemet
Säsongen efter 76/77 gick dock Timrå IK upp på en gång efter att laget inte tappat en enda poäng i division I norra och sedermera kommit tvåa i kvalserien efter Djurgården.

77/78 åkte Timrå ur elitserien efter att laget förlorat i kvalet mot Björklöven från Umeå.

78/79 ledde Timrå IK med hela 5-1 i den avgörande play off-matchen mot Södertälje och väntade bara på kvalspelet. Men Södertälje vände och vann med 6-5 och Timrå fick fortsätta i division I norra.

79/80 ville det sig inte heller för Medelpads hockeystolthet.

80/81 är äntligen Timrå IK tillbaka i högsta serien. Efter att Bo ”Bulla” Berggren återbördats från HV 71 ledde tränaren Olle Åhman laget tillbaka. Laget kom tvåa i kvalserien efter Leksand och tog alltså klivet till den högsta serien.

81/82. Med en återbördad Finn Lundström och tillskott som bland andra storbacken Tommy Abrahamsson var förväntningarna ganska högt ställda. Men det ganska unga Timrå klarade inte av uppgiften och åkte ur efter att laget kommit sist i elitserien med 24 inspelade poäng.

Tommy Sjödin

Kärvt 80-tal
82/83 slutade Timrå trea i allsvenskan och sist i kvalserien.

83/84 slutade Timrå på en åttonde och sista plats i allsvenskan.

84/85 missade laget allsvenskan, vann fortsättningserien med åkte ur i två raka matcher mot Mora IK i play off 1. 85/86 gick laget till allsvenskan men mäktade bara med att ta tre poäng på 14 matcher. 86/87 gick Timrå på nytt till allsvenskan, men även den här gången blev det en sista plats med endast två futtiga inspelade poäng. 87/88 missade laget allsvenskan och åkte senare ut mot Väsby i play off 2. 88/89 missade Timrå allsvenskan igen och fick respass i play off 2 mot Vita Hästen. 89/90 ingen allsvenska och ut i play off 1 mot Örebro IK.

Fusion med Sundsvall Hockey
22 maj 1990, gick klubben i graven, eller snarare i ide. Sundsvall Hockey och Timrå IK slog överraskande ihop, bildade en fusion, vilket slog ner som en bomb. De båda trätobröderna Sundsvall och Timrå tillsammans. Det nya laget fick namnet Sundsvall/Timrå Hockey. Respektive styrelser trodde det var enda sättet att kunna nå elitserien på nytt. De trodde på massor av miljoner från näringslivet och ett ordentligt uppsving för hockeyn. Så blev inte fallet. Fusionen blev ett stort misslyckande. Supportrar och vanliga medlemmar kände sig överkörda och ingen riktig känsla för den nya klubben fanns i något av lägren. Första året, 90/91 missade laget allsvenskan. Året efter gick fusionslaget dit, men hamnade näst sist med 13 poäng. IF Troja knep den sista play off-platsen på bättre målskillnad.

Säsongen 92/93 kom laget på en fjärde plats före jul och vann fortsättningsserien, men åkte senare ut mot Mora IK i play off 2.

93/94 blev det på nytt en fjärde plats och den här gången tog det stopp redan i play off 1, då Hammarby IF blev för svåra.

94/95 blev laget, nu med namnet ST Hockey, till och med utan en play off plats, efter att bland annat tränaren Ulf Thors fått sparken under juluppehållet. Lars-Eje Lindström (son till förre tränaren och storspelaren Eje Lindström) tog över och tränade laget tillsammans med assisterande tränaren Magnus Billman.

Timrå IK kom tillbaka
95/96 hände det som många gått och väntat på – Timrå IK is back. Klubben tog tillbaka sitt gamla namn – klassiska Timrå IK. Ett namn som funnits och finns fastetsat hos en mängd människor i hockey-Sverige. Klubben gjorde dessutom sin största värvning på mången år. Anders Huss, världsmästare och svensk mästare från Brynäs. Med rätt namn och Huss som dragplåster kom även publiken. Laget missade allsvenskan med en hårsmån men publikt och ekonomiskt var säsongen ändå en succé. Isstadion var utsålt och lite till när TIK framåt våren spelade play off mot dåvarande elitserielaget Rögle.

Året efter fortsatte satsningen. Visserligen försvann duktiga spelare som poängmaskinen Mikael Pettersson till MoDo och Huss som hämtades hem av Brynäs men dessa ersattes av spelare som Kyösti Karjalainen och Dmitri Starostenko med NHL-meriter, hemvändande Tomas Nänsén från MoDo samt Mikael Lind och Daniel Casselståhl från Brynäs. Publiktillströmningen var fortsatt stark men sportsligt var året en besvikelse där allsvenskan återigen missades och laget slogs ut redan i playoff 1 efter två sudden death-förluster mot Nyköping. Efter säsongen försvann Karjalainen (Södertälje) och Starostenko (Ryssland) tillsammans med stjärnskottet Markus Matthiasson (Djurgården). Därmed tappade Timrå sina vassaste målgörare och förväntningarna var lägre på laget inför säsongen 1997/98.

Satsningen fortsatte
Den nye tränaren Peo Larsson förde dock laget till allsvenskan. Spelare som Mikael Lind och nyförvärv som Peter Gerhardsson från AIK och målvakten Emanuel Fredriksson klev fram och räddade laget med sex raka segrar i seriespurten. I en helt avgörande match mot Boden inför femtusen hemmafans erövrades den allsvenska platsen i sista omgången. Väl där blev det en femte plats efter att Timrå öppnat starkt men tappat mot serieepilogen. I playoff slog laget ut Boden och Lidingö och kvalificerade sig för Kvalserien för första gången sedan 1983. En femte plats och fortsatt spel i division 1 blev resultatet men Timrå hade visat hockeysverige att man var ett lag att räkna med igen.

Även säsongen 1998/99 resulterade i allsvenskt spel. Timrå var helt överlägsna i division 1 och vann serien med bäst tabellrad av alla lag i de fyra division 1-serierna. Med Boo Ahl ny i målet och nyckelspelarna kvar i laget från föregående år räknade alla med att laget skulle slåss i toppen av den allsvenska tabellen. En svacka efter de första omgångarna gav tre raka förluster mot bottenlag och därefter kom TIK aldrig ikapp utan stannade på en fjärde plats och missade kvalserien efter att ha blivit utslagna av Mora i playoff 3.

Elitserien – 14 april år 2000
Inför säsongen 1999/2000 i den nya Norra HockeyAllsvenskan är föreningen fortfarande starkt rustad. Laget har kvar stommen från föregående år och förstärker med viktiga kuggar som Anders Huss och Markus Matthiasson. Det är början på den makalösa säsong som för klubben tillbaka i Elitserien efter 18 års frånvaro. En andraplats i Norra Allsvenskan och sedan förstaplacering i både Superallsvenskan och Kvalserien gör att saken var klar. Timrå kvalificerade sig för Elitserien efter strålande spel. Under säsongen kliver en framtida stjärna fram och är en stark bidragande faktor till avancemanget – jättelöftet Henrik ”Zäta” Zetterberg. Målvakten Boo Ahl storspelade och tillsammans med det ihopsvetsade, kämpande laget klarade de klubbens målsättning – Vision2000. Peo Larsson och Kent Norberg var tränarna som tog TIK tillbaka till högsta serien. Men avgörandet sparades till säsongens sista match mot Nyköping hemma i Isstadion. Med en återigen fanatisk hemmapublik avgör Timrå matchen kvickt och det hela blev en transportsträcka till slutsignalen. Vid 4-0 till hemmalaget rullar vågen minst 20 varv runt hallen. Jublet visste inga gränser!

Inför säsongen 00/01 har klubben rustat på alla plan för att anpassa sig till den hårda Elitserien. Målet är att etablera sig. Måtte det lyckas!

Ska fortsättas…